"Man måste välja sina auktoriteter i livet"

 Det är ett citat av Jonas Gardell som jag bär med mig och ibland försöker tänka på. Framförallt använde jag mig av det under separationen mellan mig och mina barns pappa.

Kanske för att det nog är en av de största kriser som en människa går igenom. Och mycket för att alla de råd som haglade inte alltid var så goda. De inte så goda var de råd som gick ut på att tala om alla fel jag gjorde. Allt från fel lägenhet till givetvis det grundläggande felet: att man inte separerar överhuvudtaget utan man står ut med varandra när man har barn. 

I en sådan kris är det ju rätt jobbigt att mötas av kommentarer om hur man ska leva sitt liv och även hur man har levt sitt liv. Förvånansvärt ändå att det finns så många som vet så mycket om en själv som man inte ens själv vet. Hur som helst så gör dessa råd eller vad man ska kalla det rätt ont. För i en kris har man ju liksom hunnit tänka rätt mycket själv, det har ju varit ett lidande redan innan för de som är inblandade. Och i en separation är det ju redan så mycket känslor av skuld så det behövs liksom inte läggas på så himla mycket mer.

Jag kunde känna att det blev rätt rörigt med alla dessa tankar från andra kring mig själv. Tappade liksom bort mig i alla värderande ord, som jag upplevde kastades emot mig.

Var jag världens sämsta mamma?  Det fanns stunder då jag tänkte att om jag är så jävla kass så kanske barnen inte ens ska vara hos mig. Det kändes oerhört smärtsamt.

Då kommer några räddande ord från en av mina auktoriteteter i livet (du vet vem du är): Du älskar dina barn och har ju alltid velat och vetat dina barns bästa, det är inte förändrat. Du är den samma!

Tänker att när det gäller just separationer så väcker detta en massa ångest och skit för andra i omgivningen. Blir liksom en påminnelse om hur deras egna liv är kanske. För så här i efterhand så kan jag se att de människor som är mest oärliga mot sig själva, säkert för att orka med, var de som mest ärliga i vad de tyckte. Och de åsikterna lät de flöda fritt. 

Förutom detta så blir det som någon bacillskräck. Shit det smittas! Vi håller oss undan så kanske vi kan gnata på ett par år till.

Sen finns det ju givetvis de som har de tufft själva men ändå lyckas ge tröst mitt i eländet. Men förhållandevis många trampar rakt på.

Tänker ofta på hur jag själv tänkt kring andras skilsmässor och hur jag ska tänka fortsättningsvis. Är väl ungefär som när det gäller att lägga sig i hur andra uppfostrar sina barn.

Man ska inte lägga sig i och tycka en jäkla massa för om man verkligen bryr sig om denna familj som kämpat och kämpar så lägger man inte mera bördor på deras axlar.

Och så måste man inte heller utse en syndabock vilket verkar ske med automatik. Det kanske inte finns någon. Oj, hur ska vi då förstå. Men hur svårt är det? Alla som någon gång levt i en längre relation vet ju att det inte alltid är så lätt att se varför saker och ting blir som de blir.

För vem som lämnade vem kanske vi inte ens själva vet.