Idag kallar sig alla för feminister. För vem kan
inte skriva under på att kvinnor och män ska ha samma rättigheter. Det medför
tänker jag, att det finns en risk att begreppet blir lite utvattnat på något
sätt.
Därför tyckte jag att det var intressant när Mia
Skäringer och Maria Lundqvist diskuterar detta i " Mia på Grötö"
häromkvällen. De två kvinnorna är för mig stora förebilder. Kvinnor som vågar
utmana frågor om moderskap, femininet och maskulinitet. Kvinnor som vågar visa
sig precis så vackra som de är men också vågar visa det fula, det äkta och det
ärliga. Det starka och det svaga. Möjligen något som jag kopplar till att
praktisera feminism. Det är för mig "riktig" kvinnokamp. Något jag
förstår. Det är inte vad vi säger utan vad vi gör som förändrar normer tänker
jag.
Att teoretisera debatten om feminism gör den ju
bara mer och mer obegriplig. Vad vill de? Det akademiska språket gör ju att man
tröttnar lika fort som när man öppnar Arena.
Trots mina två fil kand så varken förstår jag
eller orkar läsa det som skrivs. Självklart behövs det teorier och
akademisk forskning för att synliggöra mönster och beteenden men inte bara det.
Det behövs vanliga kvinnor och män i debatten inte bara en genuselit som till
stor del utesluter vanligt folk.
Tänker tillbaks tjugo år så där, när jag som
väldigt ung jobbade på Kvinnojouren i Nyköping. Vi gömde och hjälpte kvinnor
och barn. Kan inte minnas att vi höll på att definiera oss. (Ska möjligen vara
min kära far som alltid, med glimten i ögat, kallat mig för rödstrumpa).
Och om vi nu nödvändigtvis måste definiera oss och
tillhöra ismer så kanske humanism kan vara ett alternativ….
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar