fredag 15 februari 2013

Genuseliten och folket


Idag kallar sig alla för feminister. För vem kan inte skriva under på att kvinnor och män ska ha samma rättigheter. Det medför tänker jag, att det finns en risk att begreppet blir lite utvattnat på något sätt.

Därför tyckte jag att det var intressant när Mia Skäringer och Maria Lundqvist diskuterar detta i " Mia på Grötö" häromkvällen. De två kvinnorna är för mig stora förebilder. Kvinnor som vågar utmana frågor om moderskap, femininet och maskulinitet. Kvinnor som vågar visa sig precis så vackra som de är men också vågar visa det fula, det äkta och det ärliga. Det starka och det svaga. Möjligen något som jag kopplar till att praktisera feminism. Det är för mig "riktig" kvinnokamp. Något jag förstår. Det är inte vad vi säger utan vad vi gör som förändrar normer tänker jag.

Att teoretisera debatten om feminism gör den ju bara mer och mer obegriplig. Vad vill de? Det akademiska språket gör ju att man tröttnar lika fort som när man öppnar Arena.
Trots mina två fil kand så varken förstår jag eller orkar läsa det som skrivs. Självklart behövs det teorier och akademisk forskning för att synliggöra mönster och beteenden men inte bara det. Det behövs vanliga kvinnor och män i debatten inte bara en genuselit som till stor del utesluter vanligt folk.



Tänker tillbaks tjugo år så där, när jag som väldigt ung jobbade på Kvinnojouren i Nyköping. Vi gömde och hjälpte kvinnor och barn. Kan inte minnas att vi höll på att definiera oss. (Ska möjligen vara min kära far som alltid, med glimten i ögat,  kallat mig för rödstrumpa).




Och om  vi nu nödvändigtvis måste definiera oss och tillhöra ismer så kanske humanism kan vara ett alternativ….







Inga kommentarer:

Skicka en kommentar