Texter om nyfödda kändisbarn kanske inte alltid är så intressanta, men jag tänker att den här det.
Den beskriver nämligen hur tufft det kan vara när den lille kommit ut.
Under nio månaders tid har man kollats, mätts och förhoppningsvis blivit väl omhändertagen av vården. Massor med smågulliga träffar med barnmorskan där man får vara så där totalt upptagen av sig själv och den lille varelsen som finns i ens kropp. Sedan är det som det händer något. Redan innan den lille krabaten ska komma ut så börjar stressen om att få föda på "sitt" sjukhus, och om att få komma in till BB i tid och om man överhuvudtaget ska få stanna kvar tills blodet har levrat sig. Jag brukar säga om min första förlossning ,att jag upplevde mig mer omhändertagen när jag drog ut en visdomstand på Folktandvården i Västertorp än vad jag gjorde i ett av mitt livs kanske mest utsatta situationer. Trist men sant!
Det Kitty beskriver är, tänker jag, vad många mammor (och pappor) känner när barnet väl är där. Hela livet blir upp och ner, känslor av otillräcklighet och oro kommer som ett brev på posten.
Och mammans tillstånd är nu totalt ointressant. Total fokus på barnet. Den där jäkla lappen som ska fyllas i av barnmorskan så att man kan se att barnet växer som den ska, krav på amning som ibland ska göras dygnet runt. Och pågrund av stressen så lyckas det inte alltid så där himla bra.
Hur pigg är man om man sitter i en fåtölj hela natten för att amma? Självklart är barnets hälsa och välmående viktigt. Men det kanske är lite viktigt att kolla statusen på mammorna också.
För något halvår sedan var det, om jag inte minns fel, två mammor som tog livet av sina nyfödda barn. En hoppade från en bro här vid Slussen och en dödade sin baby i hemmet i Nyköping.
Har inte vården missat något då? Kanske borde man tänka om lite när det gäller eftervården av nyblivna mammor. Varför inte en obligatorisk psykolog hos BVC. Men kanske framför allt ett klimat där man kan berätta om hur det känns så där på riktigt. Man är inte misslyckad bara för att man inte mår bra eller känner att man inte klarar av situationen. Det ska vara ok att be om hjälp.
Men som i allting annat så ska vi vara duktiga. Kravbilder från sig själv och omgivningen leder till att på frågan hur det är, så blir svaret per automatik - bra!
Därför behövs det fler berättelser som Kittys. För jag tror att det finns många.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar