Ni som minns min upprördhet över Uppdrag Granskning och Janne Josefssons reportage, där han irrade runt (som värsta Kurt Olsson) och letade efter fattiga barn i Sverige, kan nu läsa en kritisk granskning minut efter minut av programmet.

 I nya numret av Pockettidningen R så framkommer det att om Josefsson letat på rätt ställen så skulle han ha hittat barnen. Alltså om han hade velat det.......

Uppdrag förvanskning – om barnfattigdomen i Sverige

Senvintern 2012 började Pockettidningen R projektera ett nummer om barnfattigdomen i vårt land. Det är givetvis helt oacceptabelt att somliga är mycket fattiga i ett av världens rikaste länder, och att många barn tvingas vara utan sådant som borde anses som självklarheter.

Vi ville också belysa de skamkänslor som ofta följer med fattigdom. Och vi önskade även ta fram faktiskt material i form av exempelvis statistik för den fortsatta nödvändiga diskussionen.

Detta finns med i detta vårt nya nummer.

Men en sak tillstötte under resans gång: SVT:s Uppdrag granskning gjorde i januari sitt omtalade reportage om barnfattigdom. I reportaget påstås bland annat att barnrättsorganisationerna genom vinklade kampanjer överdrivit barnfattigdomen. Reportaget blev med all rätt omstritt. Av många ifrågasatt, av andra hyllat.

I det läget beslöt Pockettidningen R att ingående granska Janne Josefssons reportage. Minut för minut. Vad berättar det egentligen?

Och hur?

Pockettidningen R:s slutsats är att reportaget i Uppdrag granskning är så ensidigt och hårdvinklat att det skadar trovärdigheten för undersökande journalistik.

Än värre är det att reportaget i delar har sin udd riktad mot de fattiga, de som redan har det för jävligt.

Kurt Nurmi, chefredaktör & Maria Hagström, redaktör

Numrets reporter är Börge Nilsson

Innehåll #1-2 2013

Pojken som inte ville leva

Siffrorna Janne Josefsson glömde

KRÖNIKA: Ärvda byxor kliar

Var femte i världen är extremt fattig

Nödrop från hjälpsökande

Var fjärde fattig i EU

KRÖNIKA: En skuld som inte bara var mammas

Vart åttonde svenskt barn fattigt

Jakten på de svältande barnen

Skurkar, hjältar, åtal och domar

Så tyckte tittarna i chatten efteråt

Sanningssägarna kände inte igen sig

När Janne blev rasisternas hjälte

Josefsson ångrar inga klipp

Riksdagspartierna om barnfattigdom

Pojkens mamma ser Uppdrag granskning

Utgivare Kurt Nurmi
Adress
Box 38140
100 64 Stockholm

Tel 070-358 56 37
E-post, red redaktion@pockettidningenr.se

Tel 08-736 02 77

Postgiro 85 89 85-5
Antal nummer per år 5
Prenumerationspris 295 kr, Lösnr 70 kr
Finns att köpa Lösnummer 70:- (+porto vid utskick) beställes per e-mail eller postgiro. Finns hos välsorterade bokhandlare och Press stop, tidskriftsbutiker, Pressbyrån stora hallen Stockholms Central. Ring redaktionen för närmare uppgifter.

Heja Kitty!!

Läste precis om hur Kitty Jutbring (http://www.expressen.se/noje/extra/kitty-kanslorna-har-varit-upp-och-ner/) upplevt sin fösta tid som mamma.

Texter om nyfödda kändisbarn kanske inte alltid är så intressanta, men jag tänker att den här det.

Den beskriver nämligen hur tufft det kan vara när den lille kommit ut.

Under nio månaders tid har man kollats, mätts och förhoppningsvis blivit väl omhändertagen av vården. Massor med smågulliga träffar med barnmorskan där man får vara så där totalt upptagen av sig själv och den lille varelsen som finns i ens kropp. Sedan är det som det händer något. Redan innan den lille krabaten  ska komma ut så börjar stressen om att få föda på "sitt" sjukhus, och om att få komma in till BB i tid och om man överhuvudtaget ska få stanna kvar tills blodet har levrat sig. Jag brukar säga om min första förlossning ,att jag upplevde mig mer omhändertagen när jag drog ut en visdomstand på Folktandvården i Västertorp än vad jag gjorde i ett av mitt livs kanske mest utsatta situationer. Trist men sant!

Det Kitty beskriver är, tänker jag, vad många mammor (och pappor) känner när barnet väl är där. Hela livet blir upp och ner, känslor av otillräcklighet och oro kommer som ett brev på posten.

Och mammans tillstånd är nu totalt ointressant. Total fokus på barnet. Den där jäkla lappen som ska fyllas i av barnmorskan så att man kan se att barnet växer som den ska, krav på amning som ibland ska göras dygnet runt. Och pågrund av stressen så lyckas det inte alltid så där himla bra.

Hur pigg är man om man sitter i en fåtölj hela natten för att amma? Självklart är barnets hälsa och välmående viktigt. Men det kanske är lite viktigt att kolla statusen på mammorna också.

För något halvår sedan var det, om jag inte minns fel, två mammor som tog livet av sina nyfödda barn. En hoppade från en bro här vid Slussen och en dödade sin baby i hemmet i Nyköping.

Har inte vården missat något då? Kanske borde man tänka om lite när det gäller eftervården av nyblivna mammor. Varför inte en obligatorisk psykolog hos BVC. Men kanske framför allt ett klimat där man kan berätta om hur det känns så där på riktigt. Man är inte misslyckad bara för att man inte mår bra eller känner att man inte klarar av situationen. Det ska vara ok att be om hjälp.

Men som i allting annat så ska vi vara duktiga. Kravbilder från sig själv och omgivningen leder till att på frågan hur det är, så blir svaret per automatik - bra! 

Därför behövs det fler berättelser som Kittys. För jag tror att det finns många. 

Genuseliten och folket

Idag kallar sig alla för feminister. För vem kan inte skriva under på att kvinnor och män ska ha samma rättigheter. Det medför tänker jag, att det finns en risk att begreppet blir lite utvattnat på något sätt.

Därför tyckte jag att det var intressant när Mia Skäringer och Maria Lundqvist diskuterar detta i " Mia på Grötö" häromkvällen. De två kvinnorna är för mig stora förebilder. Kvinnor som vågar utmana frågor om moderskap, femininet och maskulinitet. Kvinnor som vågar visa sig precis så vackra som de är men också vågar visa det fula, det äkta och det ärliga. Det starka och det svaga. Möjligen något som jag kopplar till att praktisera feminism. Det är för mig "riktig" kvinnokamp. Något jag förstår. Det är inte vad vi säger utan vad vi gör som förändrar normer tänker jag.

Att teoretisera debatten om feminism gör den ju bara mer och mer obegriplig. Vad vill de? Det akademiska språket gör ju att man tröttnar lika fort som när man öppnar Arena.

Trots mina två fil kand så varken förstår jag eller orkar läsa det som skrivs. Självklart behövs det teorier och akademisk forskning för att synliggöra mönster och beteenden men inte bara det. Det behövs vanliga kvinnor och män i debatten inte bara en genuselit som till stor del utesluter vanligt folk.

Tänker tillbaks tjugo år så där, när jag som väldigt ung jobbade på Kvinnojouren i Nyköping. Vi gömde och hjälpte kvinnor och barn. Kan inte minnas att vi höll på att definiera oss. (Ska möjligen vara min kära far som alltid, med glimten i ögat,  kallat mig för rödstrumpa).

Och om  vi nu nödvändigtvis måste definiera oss och tillhöra ismer så kanske humanism kan vara ett alternativ….

Gubbsjuka scener

Ibland, eller egentligen rätt ofta, så läser jag en text där skribenten lyckats så där himla bra och enkelt få fram vad denne menar.

Har precis läst senaste "Arena" och Kerstin Gezelius filmkrönika. Hon resonerar kring hur sexuella övergrepp gestaltas i film och skriver:

“Frågan varje författare och regissör måste ställa sig när de skriver eller iscensätter övergreppsscener är: Kan jag runka till det här? Om svaret är "ja" har de misslyckats. Om svaret är "ja", ett tag, men innan det hinner gå för mig slutar jag tvärt och börjar må så jävla dåligt att jag inte kan se mig själv i ansiktet på ett år, så börjar man närma sig något".

Jag har själv inte riktigt lyckats förklara  varför dessa scener provocerar mig och får mig att må illa. När jag såg "Män som hatar kvinnor" så var det inte råheten i våldtäkten som var det vidrigaste utan möjligen det att råheten inte fanns där på ett ärligt sätt. Utsattheten och förnedringen som Rapace utsattes för hade blivit något annat. Det enda jag fick fram var att jag tyckte filmen var "gubbsjuk".

Tänker att jag var inne på samma spår men inte riktigt kunde formulera det. Eller rättare sagt inte kunde formulera det alls.

Tur att de finns de som kan det.

Varför så mycket hat?

Näthatet. Vad är det ett uttryck för egentligen? Vissa menar att det är halvgalna tokar som skickar dessa vidriga mejl till andra människor.

Men är det så enkelt tänker jag. Kanske är det så att det i samhället finns ett hat som pyr. Och detta hat verkar vara större mot vissa grupper. Kön, sexualitet eller etnicitet verkar påverka människor till att skriva, rent ut sagt, va fan som helst.

Vi briljerar ju gärna om att Sverige är så jämställt och fint. Här har kvinnor makt och homosexualitet är helt ok (om inte våra egna barn blir det...). Vi tillåter kvinnor som chefer och vi kastar inte ruttna ägg på PRIDE tåget. 

Vi talar gärna om hur viktig invandringen varit och är för Sverige.

Men om man skrapar lite på ytan... Vad döljer det egentligen för åsikter där längst inne? Är det verkligen så lätt att vara homosexuell, kvinna eller ha en annan etnicitet än svensk idag?

Är vi verkligen så solidariska som vi vill ge sken av?

Är näthatet någon slags pyspunka, där frustrerade personer som inte anser sig kunna säga vad som helst, lite mer anonymt kan kasta ur sig den ena hemskheten efter den andra, jag vet inte.

Minns när jag läste genusvetenskap och på den tiden bodde i ett mycket homogent bostadsområde. Jag kände det som jag levde i två världar. Det som uttrycktes under familjemiddagarna med bekanta i området  fick mig ibland att häpna. Att öppet prata nedvärderande mot vissa grupper var liksom helt ok. Visst var det liknande tendenser på högskolekursen, men då var det jag som var den avvikande, jag en vit heterosexuell kvinna, med andra ord tillhörande de starka och normen. Måste säga att det var nog det viktigaste jag lärde mig efter att ha tagit fil kand i ämnet, och dragit på mig en jäkla massa studielån.Nämligen att så här känns det att vara den som är avvikande. Så här mår man när man inte accepteras. Mycket nyttig erfarenhet.

Allt har en baksida och internets baksidor ser vi mer och mer av tänker jag. Hat mot kvinnor. Handel av barn. Ökad barnponografi, dessutom med bilder som aldrig förvinner.

Nätet möjliggör för personer att lättare möta andra med samma preferenser och därmed så uppstår känslan av att det man gör är mer ok. Att hata, köpa och förnedra andra människor kanske känns bättre om man ingår i ett sammanhang.

Detta är frågor som måste tas upp till diskussion och gärna att det pratas mer om det redan i skolan. Det är inte ok att hota, köpa eller förnedra varandra!

För det är väl ändå så att det är lika illa att begå brott bakom tangentbordet som det är IRL. 

"Man måste välja sina auktoriteter i livet"

 Det är ett citat av Jonas Gardell som jag bär med mig och ibland försöker tänka på. Framförallt använde jag mig av det under separationen mellan mig och mina barns pappa.

Kanske för att det nog är en av de största kriser som en människa går igenom. Och mycket för att alla de råd som haglade inte alltid var så goda. De inte så goda var de råd som gick ut på att tala om alla fel jag gjorde. Allt från fel lägenhet till givetvis det grundläggande felet: att man inte separerar överhuvudtaget utan man står ut med varandra när man har barn. 

I en sådan kris är det ju rätt jobbigt att mötas av kommentarer om hur man ska leva sitt liv och även hur man har levt sitt liv. Förvånansvärt ändå att det finns så många som vet så mycket om en själv som man inte ens själv vet. Hur som helst så gör dessa råd eller vad man ska kalla det rätt ont. För i en kris har man ju liksom hunnit tänka rätt mycket själv, det har ju varit ett lidande redan innan för de som är inblandade. Och i en separation är det ju redan så mycket känslor av skuld så det behövs liksom inte läggas på så himla mycket mer.

Jag kunde känna att det blev rätt rörigt med alla dessa tankar från andra kring mig själv. Tappade liksom bort mig i alla värderande ord, som jag upplevde kastades emot mig.

Var jag världens sämsta mamma?  Det fanns stunder då jag tänkte att om jag är så jävla kass så kanske barnen inte ens ska vara hos mig. Det kändes oerhört smärtsamt.

Då kommer några räddande ord från en av mina auktoriteteter i livet (du vet vem du är): Du älskar dina barn och har ju alltid velat och vetat dina barns bästa, det är inte förändrat. Du är den samma!

Tänker att när det gäller just separationer så väcker detta en massa ångest och skit för andra i omgivningen. Blir liksom en påminnelse om hur deras egna liv är kanske. För så här i efterhand så kan jag se att de människor som är mest oärliga mot sig själva, säkert för att orka med, var de som mest ärliga i vad de tyckte. Och de åsikterna lät de flöda fritt. 

Förutom detta så blir det som någon bacillskräck. Shit det smittas! Vi håller oss undan så kanske vi kan gnata på ett par år till.

Sen finns det ju givetvis de som har de tufft själva men ändå lyckas ge tröst mitt i eländet. Men förhållandevis många trampar rakt på.

Tänker ofta på hur jag själv tänkt kring andras skilsmässor och hur jag ska tänka fortsättningsvis. Är väl ungefär som när det gäller att lägga sig i hur andra uppfostrar sina barn.

Man ska inte lägga sig i och tycka en jäkla massa för om man verkligen bryr sig om denna familj som kämpat och kämpar så lägger man inte mera bördor på deras axlar.

Och så måste man inte heller utse en syndabock vilket verkar ske med automatik. Det kanske inte finns någon. Oj, hur ska vi då förstå. Men hur svårt är det? Alla som någon gång levt i en längre relation vet ju att det inte alltid är så lätt att se varför saker och ting blir som de blir.

För vem som lämnade vem kanske vi inte ens själva vet.

"Den goda modern"

Ja den "goda modern". Låter som en titel på en Bergman film. Lika laddat, svart och tungt tänker jag.

Skulle också kunna tolkas som något väldigt positivt men då goda mödrar hänger ihop med en massa kravbilder så det blir lätt tungt. Och väldigt laddat.

För hur ska man vara som mamma idag? Jo man ska både vara den goda fina modern som vinkar barnen farväl på morgonen iklädd förkläde och med den första plåten kanelbullar puttrande i ugnen. (Och så gärna hinna lägga ut det på Facebook så klart).

 Och så ska man också vara den frigjorda, starka och helst snygga morsan som satsar på jobb och framförallt prioriterar sig själv. Generationen innan påför kravbilden om tidiga dagishämtningar, låååånga sommarlov och en nästan självutplånande bild av moderskapet. Som en scout ska man stå där - alltid redo. Egna behov? Nej, nej. Det finns inget viktigare än att barnen är mätta, belåtna och får sina röster hörda hela tiden. Att själv vilja slutföra en konversation och att barnet då får vänta uppfattas som egoistiskt. Att köpa snabbmat är förfärligt. Och att ta ett glas vin på fredagen ja det är ju rent av omoraliskt. För att inte nämna en cigg under köksfläkten, ja då är barnavårdsmyndigheterna inte långt borta.

Sen har vi den "nya" synen. Mammor ska jobba, vara självständiga, frigjorda och rätt coola. Ska liksom ta det här med moderskapet med en klackspark. Göra det hela lite enklare.

Möjligen lite mer maskulina i sitt sätt att tänka kring barn. Släppa lite på kontrollbehovet och lita på barnets egen förmåga.

Tänker att dagens "lattemamma" symboliserar detta rätt bra. Med en takeaway latte så försöker hon styra den fina vagnen lite så där nonchalant Som om hon bara var ute på en prommis med sig själv. Utstrålar självsäkerhet och kontroll. Och är självklart nedbantad, sminkad och snygg i håret. 

 Men coolheten kommer liksom av sig något när det gnyr till där nere i vagnen under alla täcken och filtar. Hon råkar spilla lite av latten när hon snabbt böjer sig ned för att se vad som står på. Nästan som att hennes kropp rent fysiskt reagerar på den lilla människans rop. 

Kanske är det svårare att vara mamma idag än tidigare då rollen var så tydlig och så absolut. Män tjänade pengarna och kvinnorna tog hand om barnen.

Inga konflikter om vem som skulle ta vab dagarna, vem som fixade matsäckar och såg till att barnen var rena. Man var mamma, punkt slut.

Och hur kul låter det då? 

Tänker att begreppet mamma har ändrat sig. Det är inte alls lika könsbundet idag (hoppas jag). Idag är vi ju inte alltid lika övertygande om att barnen alltid har det bäst hos sin mamma osv. Pappans roll har förändrats och det kan gnaga lite att lämna ifrån sig lite av det där tunga moderskapet till honom. För det kanske kan vara så att det blir en konflikt i oss när vi förväntas vara på ett sätt och vill vara på något annat sätt. Och fortfarande det kanske ändå är så att en mamma som misslyckas uppfattas som sämre än en pappa som gör det. De har ju liksom inte lärt sig ännu. 

Kanske är det därför jag själv fick kommentaren av en mamma "ska HAN hämta, du jobbar ju inte", när barnens pappa för en gångs skull hämtade på dagis. Och visst jag jobbade ju inte. 

Jag studerade ju bara på högskola. Det borde man väl ändå hinna mellan 9-15. Eller?