Gubbsjuka scener

Ibland, eller egentligen rätt ofta, så läser jag en text där skribenten lyckats så där himla bra och enkelt få fram vad denne menar.

Har precis läst senaste "Arena" och Kerstin Gezelius filmkrönika. Hon resonerar kring hur sexuella övergrepp gestaltas i film och skriver:

“Frågan varje författare och regissör måste ställa sig när de skriver eller iscensätter övergreppsscener är: Kan jag runka till det här? Om svaret är "ja" har de misslyckats. Om svaret är "ja", ett tag, men innan det hinner gå för mig slutar jag tvärt och börjar må så jävla dåligt att jag inte kan se mig själv i ansiktet på ett år, så börjar man närma sig något".

Jag har själv inte riktigt lyckats förklara  varför dessa scener provocerar mig och får mig att må illa. När jag såg "Män som hatar kvinnor" så var det inte råheten i våldtäkten som var det vidrigaste utan möjligen det att råheten inte fanns där på ett ärligt sätt. Utsattheten och förnedringen som Rapace utsattes för hade blivit något annat. Det enda jag fick fram var att jag tyckte filmen var "gubbsjuk".

Tänker att jag var inne på samma spår men inte riktigt kunde formulera det. Eller rättare sagt inte kunde formulera det alls.

Tur att de finns de som kan det.